|
|
|
| |
|
Varför är snabbschack så svårt ...hmmm... jag menar så oerhört svårt ...hmmm... nää fruktansvärt ohyggligt svårt. Låt mig förtydliga mig själv en aning för dom som inte vet hur jag menar. Jag föredrar riktiga långpartier med två tidskontroller, gärna allsvensk betänketid d.v.s. fyrtio drag på två timmar och därefter en timme för resten. Detta tar bort det hasardaktiga slut som oftast förekommer i snabbschack. Efter första tidskontrollen i långpartier har ställningen klarnat och ett möjligt slut börjar kunna skönjas. Vad jag nu vill kunna göra är att skörda frukterna av mitt långa arbete. Det spelar ingen roll om det är ett starkt eller svagt motstånd jag möter. Mot en sämre brukar jag för det mesta ha en fördelaktig ställning, som det krävs lite teknik för att vinna, mot en bättre står jag ofta sämre, men med den extra tidskontrollen har jag möjligheten att finna det bästa försvaret och rädda en halva. Det omvända gäller naturligtvis för mina motståndare. Blixt är annorlunda. Fram till och med mittspelet är det ett jämnt tempo, för att sedan avlutas med ett fullkomligt fyrverkeri av pjäsflytt. Adrenalinhöjande och samtidigt avkopplande. Detta har jag absolut ingenting emot. Här kan man ruffla ut en i jämförelse mycket starkare motståndare utan att han har den tid som krävs för att hitta bra försvarsdrag. Det går alltså att vinna mot nästan vem som helst. Partierna är dock sällan av något intresse. Nå! som Stellan brukar säga. Eller Nå! Nå! som min farmor brukar utropa när det är någonting intressant. Varför kan jag då inte vinna snabbschackspartier. Jo, jag är så inne i det vanliga långpartilunken, att jag inte lyckas växla över till det blixttempo som krävs på slutet. Det jag har presterat under flera timmar vill jag helt enkelt inte förstöra med några inexakta drag i tidsnöden. Då gör jag hellre bra drag och förlorar på tid. Det ger mig en känsla av moralisk styrka, när resultatet får komma i andra hand. En mycket viktig sak måste dock nämnas: partierna från Malmö Open kommer inte med på rankingen! Jag skulle göra allt (inom ramen för vad som är god moral och etik) för att vinna partierna, om dom kom med. Det ligger alldeles för många års studier och arbete bakom mig, för att jag skulle kunna strunta i det. Rankingtalet är ett fint värde på hur stark man är, dessutom ligger det till grund för laguppställningen i allsvenskan, bra lottning i början på turneringar o.s.v. Kontentan av det hela är det klassiska uttrycket "Snabbschackpartier har för kort betänketid för att spela bra på och för lång för att ruffla på." Vid det här laget undrar ni om det kommer någonting om Malmö Open, men det gör det inte. Rubriken ljuger. Mitt resultat från den turneringen fick mig i stället att filosofera över den tid man har till sin förfogande inför varje parti. Resultatet är denna artikel. Tyvärr måste jag berätta följande tråkiga episod från Malmö Open. Stockholm Schackförbunds ordförande Sven-Gunnar Samuelsson möter i sista ronden Babak Malekian och ger upp i en lika ställning. Anledning: han skall hinna med tåget och hinner därför inte slutföra partiet. Babak får hela poängen och inkasserar tack vare det rankingpris. En ordförande i Stockholms SF borde väl kunna planera sina turneringsresor bättre än så här? Samuelssons arroganta beteende är symptomatiskt för honom. Han tänker inte på att det han gör leder till konsekvenser för andra. Skärp dig Samuelsson! |