Vad gör en förbundskapten under schack-OS? av Björn Ansner Förbundskapten i schack - kan de va´ nåt? Javisst! När jag fick en förfrågan om jag ville åta mig uppdraget tackade jag ja, trots att jag visste att flera andra nobbat tidigare. Att ersätta den skicklige och populäre Håkan Åkvist, som innehaft posten under tolv år, var en tuff utmaning. Det är ett ganska stort, oavlönat arbete som skall göras men det är intressant. Roligast är förstås de trevliga resor man får göra med schacklandslaget; OS, Lag-EM och vanliga landskamper mot Danmark och Finland. Men detta är bara en liten del av Förbundskaptenens arbete. Den mesta tiden ägnas åt administration, typ uttagningar till diverse internationella turneringar, resebeställningar, hålla kontakt med spelare via mail och telefon, budgetfrågor och andra ekonomiska frågor, ansvara för SM-gruppen etc. Det finaste hedersuppdrag man kan få som schackspelare är att representera sitt land i en olympiad. Dessa spelas i schackvärlden vart annat år. Schack-OS har spelats på många exotiska orter (Buenos Aires, Haifa, Manilla, Nice, Moskva, Jerevan...) men aldrig på en märkligare plats än Elista - "in the middle of nowhere" - i Kalmuckien. Att den 33:e schackolympiaden över huvud taget hamnade i Kalmuckiens huvudstad Elista är naturligtvis Kirsan Iljumchinovs verk. Iljumchinov är både president i FIDE (internationella schackförbundet) och i det delvis självstyrda Kalmuckien, en delrepublik i Ryssland. Det kalmuckiska folket är ett gammalt krigarfolk av mongolisk härkomst. Kalmuckien ligger mellan Kaukasus med Dagestan och Tjetchenien i norr, floden Volga i söder och en liten kustremsa av Kaspiska havet i öster. Denna ryska delrepublik har inte mer än 300.000 innevånare, varav ca en tredjedel i huvudstaden Elista. Runt Elista är det platt stäppmark så långt ögat når. Det är ingen rik del av världen men vad man kunde se inte utfattigt heller. Elista byggdes på 60-talet sedan kalmuckerna tillåtits återvända från sin trettonåriga deportering i Sibirien 1943-1956. Förberedelsearbetet inför turneringen blev ganska komplicerat. Uppgifterna om Elista och OS var knapphändiga och ofta motsägelsefulla. Hur var standarden? Vilken typ av boende skulle vi få? El, värme och vatten? Maten? Hur tar man sig dit - och framför allt; hur tar man sig hem igen? Kidnappningshot från söta grannarna Dagestan och Tjetchenien? Annan kriminalitet? Vaccinationer, sjukdomar och möjlighet till sjukvård? Till detta kom uppmaningar om bojkott av tävlingen på grund av otrevliga rykten kring Iljumchinovs person. Jag funderade länge och ingående innan jag bestämde mig för att driva linjen att Sverige skulle delta. Några av spelarna avstod från resan till Elista av olika skäl men det var ändå två representativa lag som Sverige kunde ställa på benen. Glädjande nog fanns Stellan Brynell med i herrlaget och Christin Andersson i damlaget. Det sparades inte på resurser när Iljumchinov skulle förverkliga sin dröm; schack-OS i hemlandet Kalmuckien. Det blev en mycket trevlig och välarrangerad olympiad. Ulf Andersson spelade sitt trettonde OS och enligt honom var det här en av de allra trevligaste. En hel OS-by - City Chess - hade byggts för ändamålet i utkanten av Elista. 87 hus med sammanlagt 150 lägenheter (mellan två och åtta rum per lägenhet) med västeuropeisk standard var planerade, två administrativa byggnader, ett mindre sjukhus och i centrum ett pampigt schackpalats i fem våningsplan ingick i projektet. Dessvärre var inte allt färdigbyggt när vi anlände. Man skyllde på den ryska finanskrisen och det låg säkert en hel del i detta. Arrangörerna gjorde verkligen sitt yttersta för att vi skulle trivas. Den som ansvarade för svenskarnas välbefinnande var chefen för "Ministry for State Property" - säkert ingen dålig titel i Kalmuckien. Till sin hjälp hade han bl a sin viceminister, en tolk, två tjänstebilar med chaufför, kock, serveringspersonal och städpersonal. Aldrig förr har en svensk schacktrupp blivit så uppassad. Det pampiga schackpalatset i Elista, som byggdes speciellt för OS. Foto: Björn Ansner Schack-OS invigdes vid en magnifik ceremoni på Elistas fotbollsstadion. Inför ca 6.000 åskådare - och ytterligare några tusen på kullarna utanför stadion - bjöds det på en invigning som inte stod de stora olympiaderna långt efter. Det kalmuckiska folkets glädje och stolthet över att få vara i händelsernas centrum under några veckor framöver gjorde ett starkt intryck. Starten blev försenad två dygn på grund av att spellokalen inte var i brukbart skick ännu. Under dessa två dagar av ofrivillig vila blev vi extra ompysslade med bland annat besök i presidentpalatset hos Kirsan Iljumchinov, guidning i Elista med omnejd, besök i ett buddistiskt tempel och kamelridning i ett nomadläger. Stellans 36:e födelsedag blev en oförglömlig happening med fisketur i en liten sjö och kräftskiva (!), allt under ministerns överinseende. Men trots allt var vi ganska glada när spelet väl startade. Så över till frågan i rubriken. Sammanfattningsvis kan sägas att Förbundskaptenens viktigaste roll under ett pågående OS är att se till att alla spelarna trivs. Då uppnår laget också det bästa resultatet. Spelarnas små praktiska problem med ditt och datt skall kunna överlämnas till Förbundskaptenen så att spelarna kan koncentrera sig på sin huvuduppgift. Omkring midnatt varje dag offentliggjordes lottningen för påföljande rond. Efter det diskuterade jag och lagen igenom vilka spelare (fyra av sex i herrlaget och tre av fyra i damlaget) som skulle spela i den aktuella matchen. Detta är den kanske svåraste och känsligaste arbetsuppgiften för en förbundskapten. Det finns många faktorer att ta hänsyn till; spelarnas form och prestation i tidigare ronder, motståndarlagets tänkbara uppställning, rättvis fördelning inom laget mellan antal spelade partier och färger etc. I slutspurten är det också rimligt att i största möjliga mån försöka ta individuella hänsyn till titelinteckningar, även om lagets resultat alltid måste gå i första hand. Under mina två större turneringar (Lag-EM i Pula 1997 och OS 1998) har jag lagt märket till en viktig skillnad i inställningen mellan herrlaget och damlaget. Generellt är det så att i herrlaget vill alla spela när Sverige möter hårt motstånd medan man gärna står över när motståndet är svagt. I damlaget gäller det omvända förhållandet. Nåväl. På morgonen skulle de hemlighållna laguppställningarna för ronden lämnas in till sekretariatet senast klockan elva. Oftast gjorde jag en sista koll så att alla var friska innan jag lämnade laguppställningen men det var långt ifrån alla som var uppstigna vid denna tidpunkt. Dygnsrytmen är som bekant olika, inte minst bland schackspelare. Därefter blev det lite väntan på att funktionärerna skulle hinna skriva ut bordslottningen. Denna blev klar omkring klockan ett och när spelarna visste exakt vilken motståndare de skulle få vidtog de sista viktiga spelöppningsförberedelserna. Ronden började klockan tre. Detta är den lugnaste tiden på dagen för en förbundskapten. Under de första timmarna händer inte mycket men man kan alltid se till att spelarna har något att äta och dricka under partierna. Det var i och för sig inte helt okomplicerat det heller med köande i diverse cafeterior. Det som skiljer schack från många andra sporter är att förbundskaptenen inte kan påverka taktiken i matchen. Det är för det första otillåtet att tala med spelarna under pågående parti. För det andra är de få spelare som kan lägga om spelstil - inte inför ett parti och speciellt inte under pågående parti. Eftersom det är partipoäng som räknas försvinner betydelsen av vunna och förlorade matcher lite grand. Sammanfattningsvis gjorde Sverige en stark insats både i herr- och damklassen, dock utan att glänsa. Herrlaget kom på en 20:e plats (rankat 23:a). Enligt statistiken skulle vi med det motstånd vi mötte ha tagit 27,75 poäng men vi tog 29,5 poäng. Mest glädjande var nog att laget inte gjorde någon riktigt dålig match. Vi förlorade endast fyra matcher, alla med 1,5-2,5. Samtliga spelare uppnådde godkända resultat med Tiger Hillarps stormästarinteckning som den klart bästa individuella insatsen. Den svenska OS-truppen. Stående från vänster: Ralf Åkesson, Björn Ansner, Tiger Hillarp-Persson, Stellan Brynell, Jesper Hall, Ulf Andersson och Evgenij Agrest. Sittandes från vänster: Eva Jiretorn, Christin Andersson, Stina Nyberg och Viktoria Johansson. Damlaget var rankat som nummer 42 av 72 lag och slutade på 35:e plats. Den förväntade poängskörden var 16,32 men vi tog 20. Bästa individuella prestation gjorde Eva Jiretorn som tog en första WIM-inteckning. Både Stellan och Christin kan bättre än vad som visades i Elista. I början av turneringen gjorde jag en mindre miss i laguttagningen inför en av ronderna i herrklassen. Det fick till följd att vi hamnade lite snett i färgväxlingen. Framför allt var det Stellan som drabbades av detta med en ryckig spelrytm som resultat. Han inledde med fyra svarta partier och avslutade med tre vita partier. Stellan var den som fick spela minst antal partier, mycket beroende på att Tiger behövde spela tio partier för att ta en stormästarinteckning. Trots den tuffa starten spelade Stellan bra i sina svarta partier, framför allt mot Österrike och Moldavien. Vit Vadim Chernov, Moldavien Svart Stellan Brynell, Sverige Kommentarer: Stellan Brynell 1.e4 e6 2.d3 Det har blivit allt mer populärt att länka in spelet i kungsindiskt i förhand med 2.d3 eller 2.De2 när man möter franskt så efter att ha åkt på ett par smällar i varianten har jag nu hygglig koll på hur man ska spela. Chernov brukar köra en annorlunda uppställning med tidigt f4, men jag var inte oförberedd på den här varianten. 2...c5 3.g3 Sc6 4.Lg2 g6 5.f4 Lg7 6.Sf3 d6 7.O-O Sge7 8.c3 8.Sc3 länkar in spelet i slutet Sicilianskt. 8...O-O 9.Le3 b6 10.Lf2 La6 11.Te1 Chernov hade tidigare spelat 11.De2 mot Psakhis. Det verkar smartare att tömma diagonalen a6-f1 för att ha möjlighet att spela d3-d4 om tillfälle yppar sig. 11...Dd7 12.a4 12.d4 är för tidigt. Svart spelar 12...cxd4 13.cxd4 d5 14.e5 Sb4. 12...Tad8 Var ska tornet stå? Inte vet jag, men bort från a8 ska det i alla fall! 13.Sa3 e5 Jag vill öppna spelet med d6-d5 så vit ska inte ha möjlighet att gå förbi med e4-e5. 14.f5!? Ett mycket intressant bondeoffer. Nu tänkte jag länge. Jag insåg att det var livsfarligt att ta bonden, men jag kunde inte se något avgörande för honom och då måste man ta bonden! 14...gxf5 15.Lh3 d5 16.exf5 Sxf5! 17.Sh4 Sce7 Svart står i en jättejobbig bindning, men verkar otroligt nog klara sig. Det hotar till exempel Se3 och 18.Dh5 besvaras med 18...Sxg3! 18.Sxf5 Sxf5 19.Dg4 Ser bättre ut än vad det är. 19...Lc8 20.Txe5 Nu är nog 20...Sh6 okej, men jag hade upptäckt något bättre. 20...h5! 21.Dg5 21.Dxf5 Dc7! 21...f6 22.Txf5 fxg5 23.Txf8+ Txf8 24.Lxd7 Lxd7 Krutröken har skingrats. Löparparet ger svart en klar fördel i slutspelet. 25.Sb5 Te8 26.d4 26.Sxa7? Ta8! med pjäsvinst. 26...c4 27.Te1 Txe1+ 28.Lxe1 Lf6 Chernov missade poängen med detta drag, men även om han försvarat sig bättre hade han nog förlorat ändå. Inte nog med att hans pjäser är dåliga, a4-bonden är dessutom hopplöst svag. 29.Sxa7?! Lxa4 30.Sc8 Ld8! Springaren är fångad. Vit måste ge en bonde för att rädda den. Resten är en tekniksak. 31.g4 Ld7 32.Sd6 Lxg4 33.Lg3 Ld7 34.Sb7 Le7 35.Lc7 b5 36.Sa5 Kf7 37.Sb7 Kg6 38.Kg2 Kf5 39.Sd6+ Ke6 40.Sb7 Lc8 41.Sc5+ Kf5 42.h3 g4 43.hxg4+ Kxg4 44.Kf2 h4 45.La5 Ld6 46.Lb4 Lg3+ 47Kg1 Kf3 48.b3 h3 0-1 Rytmen för damlaget är ganska förutsägbar under första halvan av turneringen. Det brukar bli en inledande storförlust mot ett högt rankat lag, därefter storvinst mot ett lågrankat lag, förlust mot topplag och vinst mot svagare lag. Så såg det ut också i år. Christin Andersson i aktion under Schack-OS. Foto: Björn Ansner Även Christin fick en tuff öppning. Det blev hon som fick svartepetter, d v s spela mot toppnationer och stå över mot blåbärsnationer. Efter de sex första ronderna hade hon bl a mött övermäktigt motstånd från Polen, Ryssland II och Ungern. Men Christin kämpade väl och bidrog med många poäng under slutronderna till damlagets fina insats.