Treminuters i Sydamerika av Johan Hellsten Någon gång i april fick jag ett tips från en peruansk schackspelare i Spanien om en turnering i mitten av maj i Arequipa i slödra Peru. "Jättebra arrangemang, vacker omgivning och säkra pengar för dig, för de starkaste peruanska spelarna bor i Lima och de tycker det är för långt att åka till Arequipa", menade han. Hmmm, låter ju utmärkt tänkte jag. Ringde arrangören och han lovade fri mat och logi. Kollade sedan upp hur jag skulle ta mig till Arequipa från Valparaiso i centrala Chile där jag råkat hamna sedan årets början. Chile och Peru är grannländer men båda länderna är imponerande stora, Chile inte minst på längden, och det visade sig att med buss (tåg existerar knappt i detta hörn av världen) skulle resan ta 40-45 timmar utan eventuella förseningar. Lite väl mastigt, tyckte jag och letade istället upp en billig flygresa till Arica i den nordligaste spetsen av Chile. Under flygturen skymtade jag öken för första gången någonsin, och efter taxi över gränsen till Tacna i Peru kunde landskapet beskådas mer i detalj under sjutimmars bussresa från Tacna till Arequipa. Ständig sol och ingen som helst växtlighet eller djurliv så långt ögat kunde nå, endast sand, grus och sten. Närheten till Anderna präglar också landskapet - det blir ordentligt bergigt på sina ställen. Naturligt nog finns det väldigt lite bebyggelse, hus etc - bara att hoppas att inte det blir motorstopp eller att man skulle drabbas av någon hastig sjukdom. Bussresan var förbluffande billig - 35 kr för sju timmars färd, vilket kap! tänkte jag. Under resans gång blev jag gradvis bekant med dess avigsidor - bussen blev snart full, och det blev kvavt och inte direkt välluktande...på resan tillbaka betalade jag 20 kr extra och åkte i "Ejecutivo" istället, med TV, musik, toalett m.m. Sådana relativt stora skillnader i service, till en kostnad som för turisten förefaller löjligt låg, verkar typiska för Latinamerika. Väl framme i Arequipa, kallad den vita staden för alla byggnader i vit sten som härstammar från lavan från de omgivande vulkanerna, kunde jag njuta av frisk luft och stekande sol. Klimatet i detta område är underligt - på dagen är det rejält varmt, kring 30 grader, medan det på natten blir riktigt kallt och man tvingas ta på sig halsduk, mössa m.m. om man ger sig ut sent. Vid ankomsten till "Club Internacional de Arequipa" där turneringen skulle spelas, möttes jag av en överraskande syn - istället för en liten källarlokal eller ett café visade sig "klubben" bestå av en jättelik sportanläggning med fotbollsplaner, simbassänger, tennisbanor, curlinghall m.m, bevakad av vakter dygnet runt. Medlemsavgifterna är skyhöga även med svenska mått mätt, uppenbarligen är det endast en väldigt liten del av den peruanska befolkningen som har råd att bli medlemmar. Dock sågs det många barn av nordamerikansk eller kanske europeisk härkomst, kanske från utländska familjer som bor och arbetar i Peru kortare eller längre tid. Nya intryck för den som är van vid föreningslivets Sverige, där kommunen eller staten sponsrar delar av verksamheten och alla kan vara med. Klubben omfattade förstås även vandrarhem och restaurang, där spelarna bodde och åt under turneringen. Efter att ha granskat startfältet insåg jag att min vän i Spanien inte hade varit helt fel ute; jag var högst rankad med mer än 200 elopoängs försprång till näste man, en boliviansk FM. Elotalen är dock inte alltid helt rättvisa i dessa länder, främst p.g.a. bristen på turneringar med långpartier, och peruanerna och bolivianerna är i Chile kända för att vara taktiskt farliga, räkna långt och spela optimistiskt på attack i alla lägen (påminner om den "kinesiska" spelstilen) så det gällde att vara på sin vakt. Det blev dock enklare än jag trodde att ta hem segern och de drygt 3000 kronorna i första pris - genom att spela lugnt och ta varje chans till pjäsavbyten eller helt enkelt göra spelet "tråkigt" vann jag de sex första partierna utan större svårigheter. Sedan var det tillräckligt med remi i sjunde ronden och när öppningsfördelen verkade ha försvunnit på något sätt bjöd jag remi och motståndaren var inte emot det för han säkrade andraplatsen. Timmarna före prisutdelningen ägnade jag åt att spela blixt med peruanska juniorer eller vara med på foton, skriva autografer etc. Blev intervjuad av en tidning, av en radiokanal för unga människor i Peru och av några psykologistudenter som hade många intressanta (och svåra) frågor om schackets psykologiska aspekter. Huvudpersonen i föreställningen var dock en annan: Julio Ernesto Granda Zuņiga, Perus bäste schackspelare någonsin (en av landets bästa sportsmän överhuvudtaget) och tillsammans med Mecking och Najdorf ett av den sydamerikanska kontinentens främsta schacknamn genom tiderna. Han spelade med den översta världseliten under 90-talet och skaffade en ranking stabilt över 2600. I slutet av 90-talet tröttnade han på att leva som schackproffs och övergav tävlingsschacket. Idag ägnar han sig åt lantbruk på sin gård i födelseorten i slödra Peru tillsammans med sin familj, och syns mycket sällan i schacksammanhang. Arrangörerna är dock nära vänner till honom och bjuder in honom varje år för att förrätta prisutdelningen. Vid hans ankomst flockades snabbt allt folk kring honom och prisutdelningen försenades p.g.a. alla autografer han tvingades skriva eller folk som helt enkelt ville snacka lite med "Julito". Efter prisutdelningen arrangerades det en 10-mannaturnering i treminuters, där jag i andra ronden fick äran att möta Granda. Det var uppenbart att han var i dålig form och redan efter ett tjugotal drag råkade han stänga in en av sina löpare och vid anblicken av pjäsförlust gav han upp, till publikens stora förtret. Motståndet var inte direkt mördande så Granda och jag slutade på 8 respektive 9 poäng. Efter turneringen stannade jag ett par dagar i extra för att ge ett par föreläsningar på klubben, inför en publik av mycket skiftande spelstyrka. Som alltid under turneringar i den latinska världen träffar man mycket nytt folk och i Arequipa lärde jag känna några sympatiska chilenare från Arica, staden jag åkte flyg till. Några veckor senare åkte jag och besökte dem (denna gång med buss, 30 timmar genom skiftande landskap) och gav föreläsningar varje kväll i en vecka. Intresset och entusiasmen för schack är enorm i Sydamerika men det finns ont om turneringar, tränare, material etc. Det var en givande vecka både för mig och för dem och den avslutades med en traditionell "asado" där man grillar kött, korv, kyckling m.m. och dricker chilenskt rött vin till. Inte dumt! Sedan treminuters "vinnaren sitter" tills sent på kvällen...fick mig att tänka på fredagskvällarnas drabbningar på Kalkbrottsgatan med Daniel och Stefan för en massa år sedan. Hoppas på att återvända både till Arequipa och Arica snart! Information om turneringen i Arequipa och det peruanska schacklivet i allmänt finns på den utmärkta hemsidan www.torre64.550m.com. Till sist en intressant episod från turneringen i Arequipa: Vits frejdiga angreppsspel i detta parti mellan Quenaya (Chile) och Sanes (Peru) resulterade i tornvinst och svart är uppenbarligen helt förlorad. Efter att ha utfört senaste draget 33.Tb1xb2 tog vitspelaren en kort promenad och återvände sedan till brädet. Där fick han av någon anledning för sig att det var hans drag igen och smällde in 34.Tb8+. Svart påvisade att det var han som var vid draget, tornet drogs tillbaka till b2 och svart tänkte en stund varefter han utförde det listiga 33...d4. Vit spelade 34.Dh6 ā tempo och väntade väl bara på svarts resignation. Men här visade sig idén bakom 33...d4: svart gav inte alls upp utan krävde istället att vit gjorde ett drag med tornet på b2, enligt regeln "rörd är förd"! Vidare såg han väl fram emot ställningen efter 34.Tb8+ Dxb8 35.Sxb8 dxe3 och vit verkar tvingas ta ut remischackar med Sxf7+ och Sh6... Vit vägrade förstås och domaren belönade inte heller svart för dennes kreativitet. Svart skrev en protest som inte gick igenom och var därefter på dåligt humör resten av turneringen. Det var första gången jag hörde talas om "fördröjd touché", som helt klart ger den andre spelaren viss frihet i att välja ett drag som passar situationen. Kanske någonting att testa i lördagsblixten!? Hasta luego!