Stellan Brynell av Pär Träff Flickan leker i sanden. På gräsmattan ligger en ung kvinna och läser tills en stor motorgräsklippare dundrar in på gården. Det är varmt, minst 26 grader i skuggan. Solen gassar och glassen jag äter minskar fort. Den är kladdig och smakar choklad. Hela jag är förresten ganska kladdig av värmen. Jag står en stund och ser mig omkring. Jag ser träden på gården och husen som är byggda så att gården blir inhägnad. Inne i trapphuset är färgen blekt gul. Malmömotiv pryder väggarna i form av små målningar. Det är luftigt och ganska svalt därinne. Alla fönster står vidöppna. Det är en idyllisk bild av ett somrigt Malmö. Med min stora väska på ryggen släpar jag mig sakta uppför trapporna. Väskan är nästan tom sånär som på ett block att skriva i och ett par böcker. När jag knackar på öppnar Stellan. Inne ifrån köket brummar något. Det är ganska välstädat och bara lite rörigt. Mitt på köksbordet står ett schackbräde. En trave schackböcker ligger vid fönstret. Invid brädet ligger en alldeles ny bok om Sicilianskt försvar - 2.c3-varianten. Jag frågar väluppfostrat om jag får skriva om den och det får jag. Micron plingar! Det är inte förrän långt senare jag inser vidden av vad jag just bevittnat. Under detta korta ögonblick skrivs historia inför mina ögon. Mikrovågsugnens brummande, dess pling och det efterföljande uttagandet av en liten form med färdiglagad micromat är, näst efter flingor och fil med eventuell smörgås, den mest avancerade kokkonst Stellan Brynell någonsin uppbådar. Stellan äter medan jag ställer de obligatoriska frågorna om var, när, vem och hur. -När började du spela schack? -Jag började spela i klubb när jag var tio år. Jag spelade hemma något år innan dess. -Vem lärde dig spela? -Det var pappa som lärde mig hur pjäserna går. Jag gick även på sportlovsschack. Kul i tre hette det på den tiden. -Vad fick dig att bli intresserad? Hade du någon idol? -Matchen Spasskij - Fischer fick mig intresserad! Sedan var det Bent Larsens skriverier om schack i tidningen varje lördag och i schacknytt. Hans spel och hans sätt att skriva om schack inspirerade mig. -När vi flyttade till Djupadal gick jag med i Limhamns Schackklubb, fortsätter Stellan. -Hade du Conny Holst som tränare? -Ja, det var Conny som var ungdomsledare redan då. Han är nog den tränare som fostrat flest elitspelare i Sverige - Schüssler, Hellers, mig själv, Hellsten och Ernst är några. -Var gick du innan ni flyttade till Djupadal? -Jag gick på Munkhätteskolan. -Deltog du i några skollag -På Djupadalsskolan hade vi ett bra skollag. Senare på Kroksbäcksskolan var det inte ett särskilt bra lag. Det var det inte på Borgarskolan heller. Alla Limhamnare gick på Petri. -Har du någon utbildning? -Jag är civilingenjör och så har jag läst ekonomi som fristående kurser. -Varför jobbar du inte med det? Tjänar du mer pengar som schackproffs? -Nä, även om schacket inte ger mycket pengar och dessutom ger en väldigt oregelbunden inkomst, så vill jag inte jobba med något annat. Fast som GM har man lite större inkomster Än som IM även om man utför samma saker. -Hur menar du? -Samma inbjudningar som man spelade förut ger bättre villkor nu helt enkelt. Ett exempel är Tjeckien i år. -Du är civilingenjör och många andra schackspelare är också bra i matte. Är det ett måste får att bli bra i schack? -Nej, man måste inte vara bra i matte, men det är kanske så att samma sorts individer dras till både matte och schack. Men jag är inte riktigt civilingenjör. Även om jag har gått igenom hela utbildningen fattas det avslutande examensarbetet. Med plirande blick ser jag mig omkring. Mina små stickande grisögon slöker igenom varje vrå av Stellans hem. Plötsligt blir de stora som tefat! Blicken faller på alla bebisbilder på Stellans kylskåp. Med ens blir jag oerhört nyfiken. Min perverterade hjärna snappar upp allt som med lite fantasi kan blåsas upp till fantastiska proportioner. Med illa dold förtjusning vädrar jag en praktskandal. I mitt huvud spelas en film upp där jag är den stora stjärnan, som inför häpet gapande läsare framställer sensationerna. Naturligtvis får jag ta emot pris för mina stora insatser. Kämpande för att inte flina Stellan djävulskt rakt upp i ansiktet klämmer jag fram ett falskt och insmickrande leende. Lismandet vet inga gränser. Jag letar ivrigt efter sätt att snärja honom - efter sätt att fjättra hans leder vid graven. Med list, falskhet och lögn smider jag mina ränker så att hans kedja blir lång och tung. Ena handen lockar, den andra slår. -Är det där dina barn? dreglar jag fram. -Nä, det är mina syskons. Pang! Jag faller platt till marken. Drömmen om ära och litterär berömmelse blir mycket kort. I spillrorna av drömmen om ära och glans står jag nu och plockar bland bråten som en gång var mitt liv. Suck. -Så du har ingen familj eller några egna barn då någonstans? fortsätter jag trevande. -Nej, det har jag inte. -Inga alls? -Nej. Besviken snörper jag på munnen och mumlar något ohörbart. Jag känner plötsligt att jag bara måste få sista ordet. -Har du några planer på att bilda familj i framtiden? -Javisst, om tillfället dyker upp, svarar Stellan trött. Jag vann! Medan jag kväver ett mycket osympatiskt flin skiner solen inom mig! Skamsen över att vara så fruktansvärt barnslig byter jag ämne. -Är du lika gammal som Hector? -Jag är två år äldre. -Har du några andra intressen än schack? -Jag gillar sport, som publik, och trav. Och så läser jag en del skönlitteratur. -Är du staketkusk? -Ja, lite så är det kanske. -Har du vunnit något då? -Ja, jag och Christian Jepson vann 26000 på V64 på Solvalla. Det är ganska många av de bättre schackspelarna som gillar trav och lite spel och dobbel. -Vilken är den senaste skönlitterära bok du läst? -Det var en bok om den som uttydde hieroglyferna. -Vilken är den senaste film du sett? -Jag går bara på bio en gång per år. Tillsammans med Hector såg jag sagan om ringen. -Är ni kompisar? -Ja, Hector och jag är kompisar. -Är du personlig tränare? -Jag har inga regelbundna elever som jag är personlig tränare för själv. Däremot är jag ofta på olika elitläger eller träffar elever inför tävlingar. Jag åker också med som ledare till JEM och JVM. -Vad ger det dig personligen att träna andra? -Det är roligt om man ser att det man gått igenom används. I och för sig är det sällan man kan peka på något och säga "vi gick igenom det där". Oftast blir man sakta lite bättre. Under SM i Skara gick jag förbi Drazen under ett av hans partier. Han spelade en variant i Caro-Kann som vi hade studerat på Limhamns Schackklubb inför SM. Det var roligt. Han såg upp mot mig och log. Men det är som sagt sällan sådant händer. -Har du själv haft personlig tränare? -Nej, det har jag inte. Jag är självlärd. Ja, förutom Conny på klubben, men hans roll är ungdomsledare och inte personlig tränare på det sättet. -Hur ser din utveckling som schackspelare ut? -Det har gått i etapper. Jag har egentligen bara tagit ett jättekliv ratingmässigt, från 1900 till 2200. Sedan har min utveckling skett sakta och varit jämn. Jag har inga toppar eller bottnar. De senaste ett och ett halvt åren har jag höjt mig igen. Nu är jag säker på resultat över 2500. De resultat jag har haft över 2600 är Gausdal 2001, SM i Örebro och nu i SM i Skara. Jag spelar väldigt jämnt och det blir inga stormästarnormer av det. -Gillar du att åka bergochdalbana? -Helst inte! -Jag förväntade mig nästan det svaret, säger jag leende. Spelar du alltid för att vinna dina partier? -Jag vill vinna. Men man kan säga att jag gör vad som förväntas av mig. Är jag högst rankad vinner jag. Är jag lägst rankad förlorar jag. Är det lika så blir det remi. Mina partier brukar ligga omkring ratingsnittet. Jag vinner sällan starka tävlingar men har heller inga toppar eller bottnar. -Tar du risker? -Nja, det är ju så att fler risker ger fler vinster, men också fler förluster. Jämför med Hector. Ifjol kom han nästan sist i SM och i år vann han. Själv har jag två tredje platser. -Är det sunt schack? -Det är svårt att göra saker man inte själv tror på. Jag gillar inte att spela en gambit som bygger på att motståndaren måste spela fel. Går han fel här så vinner jag, vet han om den så förlorar jag. Det är osunt spel. -Och raffel i tidsnöd? -Om ställningen är dålig kan man komplicera spelet om motståndaren har dålig tid. Men det är inte nödvändigt. Även i tidsnöder vinner det bästa draget. -Brukar du komma i tidsnöd? -Nej, jag hamnar aldrig i tidsnöd. Jag drar oftast fortare än min motståndare. -Hur kommer det sig? -Jag kan mina varianter bra. Det ger tidsförsprång. -Du byter inte öppningar ofta? -Nej, jag är trogen mina öppningar. Ibland kan jag byta variant här och där. -Vilka öppningar tycker du minst om att möta? -Det går i perioder, säger Stellan och tittar på statistiken. Ett tag var det Aljechins försvar jag hade svårt för, men det har vänt. Jag bytte variant och sedan gick det bra igen. Däremot ogillar jag att måta franskt som vit. -Men du spelar det själv som svart, inflikar jag! -Ja, men det är faktiskt inte trevligt att möta det man själv spelar. Som vit tycker jag, i alla fall just nu, allra minst om ryskt försvar. Det möter man sällan på lägre nivå. -Har du svagheter? -Ja, det finns en variant i spanskt där jag har vissa luckor, säger Stellan och ler. -Spelar du helst svart eller vit? -Helst vit. Jag vinner sällan direkt ur öppningen, men jag har ett solitt och sunt spel. Jag kan mina öppningar bra. Jag gör aldrig några dundertabbar utan har jag en vinstställning och står bra, då vinner jag. -Tar du chansen att platta till din motståndare när du får den? -Ja, det gör jag. Däremot är jag kanske sämre på att skapa egna chanser. Jag är effektiv och det händer aldrig att jag "tänker ner mig". -Du har slutat att spela i Sigemanturneringen. Varför det? -Jag är kommentator. Sedan är det svårt att bo hemma och spela på hemmaplan. Det finns faktiskt spelare som tar in på hotell medan de deltar i en tävling på hemmaplan. Att bo i sin egen lägenhet kan faktiskt störa koncentrationen en hel del. Men att inte delta gör att jag kan hjälpa till mer. -Tröttnar du aldrig på schack? -Nej, jag blir aldrig trött på schack! -Inte ens under en kort period? -Nej, jag har inga tråkiga perioder. -Tar du en förlust hårt? -Ibland är en remi också en förlust och ibland spelar man sämre. Det är ju irriterande! -Spelar du hellre slutna än öppna tävlingar? -Jag spelar lika gärna både och. Det har ofta gått bra i slutna turneringar. Man vet mer om spelordning och kan planera bättre. Min IGM titel kom i slutna och SM som ofta går bra är en sluten turnering. I öppna tävlingar vet man inte vem man får möta. Man får oftast möta den bäste sist i en öppen tävling, men i en sluten turnering kan man få den sämste sist. -Är det trist att det är så få tjejer som spelar schack? -Ja, visst är det tråkigt. Men det är frågor vi diskuterar både inom Sveriges Schackförbund och även i klubben. Som Limhamns Schackklubbs ordförande har Stellan möjlighet att påverka vem som får åka ut i Europa och spela, så jag tar tillfället i akt att försöka komma med. Mitt rövslickeri vet inga gränser. Ingen nivå är för låg. Integritet är verkligen överskattat! Jag börjar genast ge honom komplimanger för hans fina lägenhet och för hans utomordentliga spel under SM. Mitt inställsamma leende växer. -Hela styrelsens extraordinära jobb under åren har varit lysande, säger jag och fortsätter. Du själv har suttit länge som ordförande och du är oerhört uppskattad för dina enorma uppoffringar för klubben - särskilt av mig! Hur blir det förresten med Europacupen för Limhamns schackklubbs del? frågar jag med oskyldig blick medan glorian på mitt huvud växer. Jag börjar allvarligt fundera på att köpa en ring, som påven, som folk kan kyssa för att verkligen ge heder åt min helgonstatus. -Tyvärr blir det inget Europacupspel för vår del, säger Stellan som inte verkar ha tagit någon notis om mitt krypande. Det blir för dyrt. Sollentuna kommer att åka ut och spela och då har vi inte råd. I mitt huvud borstar jag generat bort skräpet från mina kläder efter att ha krälat på golvet och kysst Stellans fötter. Jag fortsätter mitt frågande som om inget hänt. -Tycker du om att spela mot datorer i tävlingar? -Nej. De är bra som träningsredskap. Det finns inget kul med att spela mot en dator. Vem är den starkaste schackspelaren i världen? -Kasparov. -Är han en sympatisk person? -Det är svårt att svara på. -Vem är den starkaste spelare du mött? -De starkaste är Shirov, Timman och Bareev, men jag mötte dem medan de inte var på topp. -Har din spelstil influerats av någon schackspelare? -Nej, den har kommit av sig själv. Stellan fingrar lite på sina schackpjäser ibland. Just nu snurrar han på den kung som står på hans sida av brädet. Jag undrar om det betyder något rent psykologiskt? Förmodligen inte. Hans snurrande på pjäserna ger dem kanske lite yra. Ute gassar solen fortfarande. Inomhus där vi sitter är det förvånansvärt svalt. Min hals känns som sandpapper av allt frågande, så jag ber Stellan om ett glas vatten. -Har ditt engagemang för Limhamns Schackklubb hindrat dig från att bli ännu bättre som schackspelare? -Nej, tvärtom. Det är bra om det kommer ner bättre spelare på klubben ibland. Limhamns styrka är att det alltid finns någon som är bättre. Då får man hela tiden kämpa sig uppåt. Det är bra att det alltid finns en lämplig utmaning. Conny är en stor utmaning för många. Hellsten ville gärna vinna över mig till exempel. Det är det jag menar. Det finns alltid lämpligt motstånd på alla nivåer i klubben. Många tycker det är trist att hålla på med engagemang i en klubb, men det har jag tid med. Det har aldrig gått ut över spelet. Jag funderar länge över om en annan av Limhamns Schackklubbs starka spelare, Stefan Schneider, också har velat vinna över honom. Det har kanske till och med varit en målsättning? En dröm? Ett allt uppslukande livsmål runt vilket Stefan fanatiskt byggt sitt liv för att med frenesi bejaka detta enda som ger mening åt hans liv. En lysande idé tar sakta form i mitt huvud. Hur vore det att fråga Stefan själv? Jag noterar stillsamt denna intelligenta tanke som mödosamt pressats fram av min hjärncell och fortsätter frågandet. -Vem gör huvudarbetet i klubben? -Det gör Conny. Utan honom skulle det se helt annorlunda ut. Johan gör också väldigt mycket av jobbet i klubben. Jag sneglar än en gång på kylskåpet och minns min nesa. -Hur många syskon har du? frågar jag kort. -Två yngre syskon, en bror och en syster. Jaha, det blir många bebisar det, tänker jag surt. Sedan går det bra att sätta upp dem på kylskåpet och lura stackars nyfikna skribenter att tro att de är något på spåren! Min tunga blir vassare, liksom lite ormlik. Jag tar raskt en klunk vatten för att inte börja väsa. -Spelar de schack? frågar jag i vass ton. -Nej, de har inget schackintresse. -Är det rätt att pressa barn till att spela schack? -Det är upp till var och en att uppfostra sina barn. Alla som blivit pressade och misslyckats syns aldrig. För Polgarsystrarna har det gått bra. Det är svårt att ha någon uppfattning om det. Det kan göras på så olika vis. Men något jag verkligen avskyr är att se barn som är ledsna när föräldrar skäller på dem på tävlingar. Sveriges Schackförbund gör däremot inga satsningar på att skapa tioåriga världsmästare. De stöttar på annat sätt. Stellan fortsätter med att berätta om att det är svårt för oss i Sverige att hävda oss i världseliten. I Ryssland ser det helt annorlunda ut. Han menar att vi kan satsa mer än vi gör utan att det blir fel. -Det är väldigt slappt här, säger Stellan. Har man tid att spela TV- och datorspel i tre timmar per dag så måste det finnas tid till att träna schack. Tid finns. -Är det lättare att bli bra i schack om man börjar tidigt? -Ja, ju tidigare man börjar spela desto bättre. Redan från första klass kan man lära sig schack. Det är lättare att bli bra om man lär sig tidigt. -Så vi borde kunna få fram många starka spelare? -Vi är bra på att få folk att spela schack! Men i tonåren blir det färre och IM och GM är det ännu färre av. Det är få nya som kommer in i den svenska eliten. Berg är den ende under trettio och det är ett stort problem. Vi har talanger men det blir ingen skjuts på dem uppåt! Agrest, Hector, Wedberg, jag själv, Andersson, Pia Cramling är de som tar plats i till exempel landslaget. Nu har Tiger kommit och han är den unge av oss. Han är 30 år! -Vad beror det här på? -De flesta satsar på utbildning, högskola et cetera. De blir nöjda med vad de har. För att bli bra i schack krävs att man åker ut och spelar. De flesta ser ingen framtid i att spela schack. Stellan talar sig varm om det här. Det syns att han är engagerad. Han snurrar lite till på den där kungen han har plockat med förut. -Är du själv nöjd? -Jag är nöjd med livet. Jag skulle vilja tjäna lite mer pengar. Kanske skulle jag ha spelat lite mer tidigare så hade jag blivit GM tidigare? -Är det prispengarna som är det viktiga? -Jag tittar inte bara på prispengar. Resor är viktiga, startpengar och hotell. Det behöver inte vara lyxhotell, men det ska ändå vara hyfsad standard. Prispengar är viktigast, men även startpengar och hur motståndet ser ut vägs in. -Har du blivit bekväm av dig? -Ja, kanske lite. -Hur är stämningen i förstalaget? -Den är mycket bra. -Vad gör ni? -Vi käkar lite tillsammans och snackar med varandra. Det handlar mest om schack runt matcherna. -Ser du tillbaka på den här säsongen och tänker "wow, vi tog silver"? -Absolut inte! Det är den bästa säsongen hittills, men inget "wow, vi tog silver", säger Stellan mycket bestämt! -Ser du på andraplatsen som att ni kom först av förlorarna? -Jag är besviken över att vi inte vann över Sollentuna och att vi inte vann serien. Men det är roligare med en stark elitserie som det var i år. Det var tråkigare att spela får fem-sex år sedan. Alla i laget vill vinna och satsa och då dras vi alla med av det. Det är tre lag som är bättre än de andra: Sollentuna, Limhamn och Rockaden. Vi kunde lika gärna ha vunnit. Tvåa har vi varit förr. Det kändes som om vi var det bästa laget. Normalt ger tjugo poäng av tjugotvå serievinst. Det var bara olyckligt att det inte räckte till vinst. -Vinner Limhamn nästa säsong? -Vi ska vinna! Problemet har varit krockar med andra ligor. Skara har tagit poäng eftersom den ronden har krockat med Bundesliga. När jag ser ut genom fönstret och min blick möts av ett Malmö i strålande sommarsol frågar jag nostalgiskt om vi inte får se ett SM här i Malmö? -Vi hade SM åttiosex. Men Sigemanturneringen ligger i juni så det finns inte ork till ett SM också. Det är väldigt jobbigt att arrangera. Men det är dags får Malmö att ha SM. Efter att ha tröttat ut Stellan fullständigt med mina frågor låter jag detta bli slutpunkten får intervjun. Hans leder låder ännu inte vid graven. Trots mina idoga försök att snärja honom ser han irriterande livfull ut. Jag går ut i sommarsolen och låter värma mig igen. Det fläktar lite men snart blir jag lika varm och kladdig som jag var när jag kom. Jag trampar iväg på min cykel. Efter att länge ha idisslat den tankegång som sakta uppenbarade sig under intervjun, bestämde jag mig får att sända ett elektroniskt meddelande med mina frågor till Stefan Schneider, en av Limhamns Schackklubbs duktiga spelare med den ena foten i Sverigeeliten. Jag delgav honom frågeställningarna om han har haft som mål att vinna över Stellan och om han uppnått detta mål och inväntade svaret. Så snart det anlänt öppnade jag hans meddelande. Helt oförberedd på vad som väntade började jag läsa texten. Jag blev alldeles kall! Erkännandet i Stefans svar förbluffade mig. Skämde mig! Det var inte så mycket det han skrev, utan vad han inte skrev som sände kalla kårar längs min rygg. "Jag har aldrig slagit Stellan i något rankat parti, kanske någon gång i snabbschack", Stefan Schneider i sitt mejl till mig, augusti 2002. Stefans undvikande svar och vagheten i hans sätt att skriva gjorde mig illa till mods. Det vittnade om en undertryckt men brinnande fanatism som till slut antagligen kommer att ta över helt. Kanske är det så att hans överjag tvingar honom att vinna över Stellan Brynell - en dröm som aldrig blir verklighet - och driver honom allt längre från den dager vi andra upplever? Men det kan också vara så att jag överdriver en smula. Svaret på dessa tumultartade frågor kommer kanske aldrig att uppenbaras. Samtidigt är det precis som Stellan sade i intervjun. Det finns alltid nya mål att nå i Limhamns Schackklubb, alltid någon som är bättre och som bara måste besegras.