Till sist... av Pär Träff Det är återigen dags för denna lilla spalt som sist men inte minst förgyller Er grå vardag och berusar Er med sin oerhörda klokhet eller katastrofala naivitet. *** Hur det blir med spelarlicenser i schack får vi se. Det finns förslag om sådana. Däremot är det klart att avgifterna höjs för alla lag ner till och med division tre för spel i det allsvenska seriesystemet. Ekonomiska frågor är aldrig enkla. Om schacket varit en sport med större publik vore det lättare att få sponsorer genom det relativt större mediagenomslag sporten då skulle ha. Som det är idag är schack - särskilt på elitnivå - totalt obegripligt för alla utom de närmast sörjande. Det gör det svårare att få genomslagskraft. Publikintäkter är inte att tänka på eftersom den fåhövdade publik som kommer idag med största sannolikhet då skulle utebli helt. Avgiftshöjandet i Schacksverige slår hårt ekonomiskt mot de mindre klubbarna. Är de verkligen villiga att betala för elitklubbarnas spel i den högsta divisionen? För väldigt mycket av pengarna går dit! En satsning på att få schacket mer framträdande är lovvärd och eliten hör naturligtvis till spjutspetsen för mediaframträdande och väckande av intresse. Det är inte många icke schackspelande människor som är intresserade av att se på när Inge Namn eller Pär Träff med några obetydliga ratingpoäng sätter bort pjäser mot en lika okänd spelare. De flesta icke schackspelande personer behöver dessutom av naturliga skäl någon som förklarar vad som pågår. Schack är inte som fotboll eller ishockey - något man kan ha behållning av utan några som helst kunskaper om själva sporten. Men gör det verkligen någon skillnad? Är det rättvist mot klubbar i de lägre divisionerna utan möjlighet att ställa upp på den högsta nivån, att de tvingas vara med och betala elitens fina middagar? Vad får de tillbaka? Får de ens möjlighet att yttra sig i frågan innan besluten tas? Även om vissa tycker att det "är häftigt att betala skatt", så uppskattar inte alla denna frivolitet. Sveriges schackklubbar har inte möjlighet att flytta utomlands till lågkostnadsländer och det gör självklart att omvända så kallade "Robin Hood skatter" blir betungande. Ett bättre ord för dem är snarare "Prins John skatter". Det var inte Robin Hood som sög ut folket med skyhöga avgifter och skatter. Robin Hood trodde på människan och dennas möjligheter att själv styra över sin ekonomi. Kanske är det mindre centralstyrd "Prins John" och dolda så kallade "budgetförstärkningar" vi behöver, och i stället mer individuell frihet och initiativ från enskilda ute i samhället och olika klubbar? Limhamns Schackklubb befinner sig i Sveriges toppskikt och har med sin starka ekonomi och position möjlighet att påverka genom en stark stämma. Det gör också Limhamns Schackklubb och inte bara för sin egen del. Det arbete som läggs ner av klubben kommer vanligen många Malmöklubbar till del. De stora klubbarna behövs och de behövs i Sverige. Nu har de som sagt inte möjlighet att flytta på sig, men skulle kanske göra det om de kunde. Däremot lockar den starka tyska ligan och även andra EU-länder våra elitspelare med sina villkor och schackliga utbyte. När svenskt schack dräneras på sina toppspelare och när intelligentian flyr landet på grund av avgifter, regleringar och mindre förmånliga villkor, är det till men inte bara för de stora klubbarna utan för hela Schacksverige. Att det här slår hårdast mot dem som inget har och heller inte har så mycket att säga till om är klart. Och för att få fram de drivkrafter Schacksverige behöver för att vända skutan är kanske lägre generella avgifter och slopande av andra en framkomlig väg? Tar schackkongressen någonsin upp Centralkomitténs och andra kommittéers roll och vad dessa egentligen ska syssla med? Är det så att Sveriges Schackförbund har för mycket att säga till om till men för de enskilda individerna och klubbarna? Om eländeskomittéerna får bestämma för mycket blir det inte bra. Byråkrati och spenderbyxor med stora hål i är för alltid alltför förknippat med ekonomisk misär. Administration och representation har en otäck förmåga att öka. Det är två utgifter som ofelbart växer alldeles av sig själva och så äts alla pengarna till slut upp. Även om den schackliga ekonomin ser god ut just nu och har fått viss kreditvärdighet genom en insats av alla schackspelande människor, finns det inga garantier för framtiden. Pengarna kommer inte till schacket av sig själva och om svenska schackklubbar ska överleva även den här konjunkturvintern, behövs soliditet framför allt i den lilla människans kassa samt i schackklubbarnas kassor och inte bara i Sveriges Eländesförbunds kassakistor. Sveriges Schackförbund måste se till att fördela medlen så att dessa kommer alla till del på olika sätt, men de av klubbarna surt inbetalda summorna får inte bli för stora. Det blir samtliga svenska schackklubbar lidande av. Det är i klubbarnas och de enskilda schackspelarnas kassor makten, soliditeten och pengarna bör finnas. Det är där det stora jobbet för schacket trots allt sker. Inte i den centrala byråkratin som medelst allmosor ska ge bidrag åt dem de anser ska ha pengar. Självklart behöver vi ett starkt schackförbund som fördelar medel, men samtidigt måste samma förbund förstå vikten av att låta skapandet av medel bli mer framträdande och vi behöver alla människor som ställer upp ideellt för schacket. Dessa ska givetvis inte behöva ta pengar ur egna fickor, men sådana utgifter har förmåga att på ett mycket försåtligt sätt öka undan för undan och alla sådana tendenser måste stoppas i sin linda, innan representationsmiddagarna, resekostnader, kostnader för pappersarbete, hotellavgifter och kostnader för lite i överkant fina lokaler med mera blir för stora. De pengar förbundet använder till sådant kommer någonstans ifrån, och det är så väldigt lätt att delegater i olika kommittéer glömmer det när de fattar beslut. Det glöms naturligtvis inte bort medvetet utan ofta sker det, som sagts tidigare, genom nästan omärkliga kostnadsökningar undan för undan precis som på andra ställen i samhället, som även de skulle må bra av lite mindre makt över den lilla människans vardag och kanske en modell mindre av de där spenderbyxorna, som verkar komma i storlekarna "för stor" eller "passar inte alls"! Den enskilde och klubbarna är de som bör ha den reella makten i schackets värld. Det är därför viktigt att kongressen och Sveriges Schackförbund förstår att för att små och medelstora schackklubbar också ska ges tillfälle att växa precis som de stora en gång gjort, måste de rätta incitamenten för detta finnas. Ja, de här frågorna och många fler tas säkert upp till diskussion i Sveriges Schackförbund och på kongressen under SM. Det är där besluten fattas. Förhoppningsvis kommer fler frågor och svar fram där.