Pia Cramling av Pär Träff I en jugendinspirerad miljö på anrika Hipp i Malmö sitter Pia Cramling och jag, Er Redaktör, och samtalar om Pias uppväxt, hennes schackkarriär, tankar och liv. Rummet vi befinner oss i andas en atmosfär inspirerad av svunna tider. Väggarna är dekorerade med förgyllda blommor mot en grön bakgrund och överdådiga takkronor som sprider ett ljus - kanske mer passande till dans och fest än schack. På en av väggarna hänger ett stort porträtt och en gigantisk förgylld tingest står i ett av hörnen. Porträttet med den tjocka ramen i hörnet ser tidlöst ut, lika tidlös som schacket självt. Folk kommer och går hela tiden där vi sitter. Även om det är ett rum tillägnat spelare, press och funktionärer slinker det tidvis in andra nyfikna också. Pia har spelat ett ganska kort parti idag. Hon är glad för hon ler ofta. Framför mig sitter en öppen och mycket vänlig tjej. Hon har lätt för att uttrycka sig och hon lyser upp när hon talar om schack. Det går inte att ta fel på den glädje schacket ger henne. Hur hon absorberas av spelet. Det är det här Pia lever för! Runt omkring oss står schackbräden med uppställda pjäser - just en sådan miljö Pia trivs allra bäst i. Hennes liv kretsar kring schack och när hon spelar försvinner hon in i en annan värld, en värld av kungar, damer och hästar, en värld fylld av dramatik och mystik. När hon sätter sig vid de sextiofyra rutorna försvinner allt omkring henne och hon får ta del av ett av världens största mysterier - ett mysterium ingen egentligen kan säga sig förstå. Hon bestämde sig redan tidigt för vad hon ville göra. Hon visste redan som ganska ung att schack på något sätt skulle finnas i hennes liv i någon form. Pia började spela schack när hon var tio år. Det var hennes bror Dan som lät henne följa med till Schackklubben i Huddinge. Pia såg upp väldigt mycket till sin bror Dan på den tiden och kanske kände han av det. Han var några år äldre än Pia och lät henne följa med lite överallt dit han och hans kompisar gick. -Så du gjorde vad Dan gjorde då? -Ja, säger Pia med ett varmt leende. Dan var lite av en idol för mig. Han var fyra år äldre och jag såg upp väldigt mycket till honom. Pia provade på lite av varje innan hon bestämde sig för att spela schack. -Vad var det du provade på, Pia? -Bland annat fotboll. Jag trodde schack var tråkigt! -Men du började spela i alla fall? -Ja, när Dan började spela i SK Passanten började jag också. Jag gjorde som sagt som min bror. Dan hade spelat med pappa tidigare och det var han som lärde Dan att spela schack. -Och hur gammal var du då? undrar jag. -Det var 1973 och jag var tio. Men jag var tolv innan jag började tävla. 1975 ställde jag upp i Flemmingsbergsdrottningen och vann. Det var en damtävling. När jag var 13-14 år deltog jag i Skol -SM för min åldersgrupp. Favorit till någon seger var jag definitivt inte. -Vem var favorit? -Det var Michael Wiedenkeller. Jag mötte Siv Bengtsson i sista ronden. Skol-SM gick på min hemmaplan det året. Hemma hos Dan och mig bodde flera av de bästa spelarna. Det var Siv Bengtsson, Juliana Miklos och Carl-Magnus Björk. Juliana Miklos vann flick-SM senare. Det slutade med att Pia vann sin åldersgrupp det året . Även Dan vann sin åldersgrupp. Jag antar att det firades i det Cramlingska hemmet efter det! I Huddinge på den tiden var Sven-Erik Pettersson den drivande kraften. Det var han som startade upp den enorma ungdomsverksamhet som SK Passanten hade i mitten av sjuttiotalet. De hade ungefär 2000 medlemmar 1976. Idag är SK Passantens ungdomsverksamhet mindre. Pia och Juliana Miklos åkte runt mycket tillsammans och spelade olika tävlingar. -Efter skol-SM visste jag att schacket på något sätt skulle komma att spela en roll i mitt liv för all framtid. Pia tog efter sin bror väldigt mycket. Hon lärde sig schack genom att spela många partier. Dan, däremot, läste mycket och studerade mer schack än henne. -Jag visste inte hur man skulle träna! Därför spelade jag mycket. Jag hade verkligen behövt en personlig tränare. Gunnar Johansson är en tränare som hon tycker har betytt mycket för henne. -Var träffade du honom? -På SM-lägren. De var kul. Det var en blandning av schack och seriös träning, sporta och ha kul tillsammans. -När fick du vara med där första gången? -1976 och -77, ler Pia. Jag fick inspiration till nya med idéer om schack och ha kul. Det fanns också någon som talade om hur man skulle jobba med schack - hur man skulle träna. -Behövs det personliga tränare? -Ja, personliga tränare behövs - särskilt för tjejer. Tjejer behöver tro mer på sig själva. Vad unga tjejer behöver öva sig på är att ta för sig mer och bli säkra på sig själva, att någon lär dem att testa. Det gör inte så mycket om det inte lyckas eller blir fel. Det kan lika gärna bli väldigt bra. Pia fortsätter: -Vi behöver lära av andra länder. Det är en trygghet att inte vara ensam tjej. Man får uppmärksamhet för att man är tjej och inte för att man spelar bra schack. -Hur ser det ut i andra länder? -I Frankrike har man en tjej i varje lag i division ett till tre. De spelar med niomannalag. Alla placeras efter spelstyrka. I Tyskland finns det en dambundesliga. De spelar inte samtidigt som den vanliga bundesligan så att tjejer kan spela i båda. Juniorbundesligan har samma regel som i Frankrike. Pia har alltid tyckt om att tävla och vinna. Trots det har hon haft dålig självkänsla. Hon var lillasyster som ville vinna mot sin bror. -1983 spelade jag i Gausdal, Troll Masters. Jag spelade vit och Dan ville inte bjuda remi. Han ville vinna mot sin lillasyster, berättar Pia leende. Pia vann! Någon sade att det värsta som kan hända är att förlora mot sin lillasyster. Dan har betytt väldigt mycket för henne - både som bror och som schackspelare. -Är det viktigt med någon som stöttar? -Ja, det är oerhört viktigt. Mamma och pappa hämtade och skjutsade Dan och mig till och från turneringar. De pressade oss inte utan uppmuntrade och hjälpte till där de kunde. De betalade också resor och omkostnader. Solen har försvunnit ner bakom hustaken. Den har inte gått ner helt ännu, men solstrålarna når oss inte längre mitt inne i Malmö där vi sitter. Några av de andra partierna pågår inne i spellokalen. Det riktigt lyser om Pia när hon talar om schack. Hon brinner verkligen för det! När jag ser in i hennes gröna ögon ser jag att hon har funnit vad hon söker. Schack är hennes liv och hon trivs med att ha det så. -Hur var det i tonåren? Var du en rebell? Pia ler. -Nä, det var jag inte. Jag var tyst och blyg, lite av en plugghäst. Jag gillade att läsa läxor, plugga och spela schack, men jag ville ändå sluta gymnasiet i förtid och då fick pappa och mamma övertala mig för att gå kvar. -Bestämde du dig tidigt för att verkligen satsa på schack? -Redan -76 visste jag att schack alltid skulle vara en del av mitt liv i någon form, men inte att jag skulle bli proffs. 1976 spelade hon också utomlands första gången. Pia var 13 år och spelade i en match mot ett engelskt lag. -1977 bjöd Sveriges Schackförbund in mig att vara med i Wijk an See som en uppmuntran. Damkommitten gav ett startbidrag och mamma och pappa betalade resten. I Dam-OS -78 i Buenos Aires tog Pia, som femtonåring tio och en halv poäng av tretton möjliga! -Det var fyra tjejer i laget varje match, tre tjejer som spelade och en som vilade. Det var en upplevelse! Siv Bengtsson var med. Vi slutade på nionde plats och vann b-finalen. Det var kul. Jag förlorade första ronden i ett tornslutspel, minns Pia. -Hur är det med de övriga OS du varit med i? -I Dam-OS har jag varit med 1982 i Luzern, 1984 i Tessaloniki, 1988 också i Tessaloniki. Med det vanliga laget har det blivit 1990 i Novi Sad, -92 i Manilla, -96 i Jerevan, -2000 i Istanbul. Jag tog ungefär 50% i Istanbul. OS är en av de roligaste tävlingar som finns. Det är en blandning av väldigt bra lag och rena amatörlag. De kommer från hela världen. Schack är sport som förenar alla folk och kulturer och den är gränslös över språkbarriärer. När alla spelar i samma lokal i OS är det som allra bäst. Det är en mäktig känsla. Det var vad man gjorde i Buenos Aires. Afrikaner spelade med luva på. De tyckte det var kallt. Överblicken var fantastisk! Första IM-inteckningen kom i "Lloyd bank", en tävling i London. Där vann hon över Raymond Keene. -Jag fick in en bra "prepp"! En svensk schackskribent ledde tävlingen ett tag efter att ha slagit Miles och rapporterade pliktskyldigt hem att just han ledde tävlingen. Hon spelade även mot Kortchnoi. Pia hade vit och det blev en Centrumgambit. -Kortchnoi tänkte en timme efter bara några drag. Det var en väldigt speciell känsla att ha alla stormästare runt bordet efter partiet medan de hjälpte till med analyserna. -När tog du din IM-titel? -1983. Då var jag tjugo år. Man blir WIGM samtidigt som man får en IM-titel. Den slutliga inteckningen kom i Troll Masters och jag läste ryska vid universitet vid sidan av schackspelandet. -När lärde du känna Juan? -Vi träffades 1984-85. 1987 bodde hon i Malmö ett år. Pia behövde komma bort från Stockholm ett slag för att fundera på vad hon ville göra med sitt liv. -Ja, jag behövde bestämma mig för om jag skulle satsa på schack eller plugga något och låta schacket vara en del av sin fritid istället. Jag läste data vid en folkhögskola. När hon nämner Malmö tänker Er Redaktör genast att Pia kanske när allt kommer omkring egentligen är en vilsekommen Limhamnare. Er Redaktör lämnar dock mycket snart denna förvirrade tanke. Hon bestämde sig i alla fall för att det skulle vara schack och inget annat och efter det flyttade hon ner till Solkusten tillsammans med Juan Bellon. 1989 kom så den första GM-normen i en kategori 8-turnering. -Det var en inbjudningsturnering i Italien. Den andra GM-normen kom -90 i Las Palmas, den tredje i Bern i en öppen turnering. Pia hade normen klar redan innan sista ronden. -Det kändes skönt att det var avgjort redan innan sista ronden. På den tiden behövdes en sluten turnering för att få en GM-titel, men redan under OS -90 hade jag chans till en GM-norm. Det är lättare idag att bli GM och jag tycker att det är synd att reglerna ändrats. Titeln betyder inte lika mycket nu som den gjorde förr. Pia brinner verkligen för schack. Tidigare har hon bara kopplat om mellan tävlingar men numera behövs lite mer vila mellan turneringarna. -Ja, och dessutom spelar det mer roll om det är bekvämt och att det är ett trevligt ställe runt om turneringen för att det ska vara kul att spela. En gång under Limhamn Open, jag tror det var -81, tältade jag och en kompis i ösregn. Ändå vann jag tävlingen det året. Det var ett tag sedan. Jag vann mot Ralf Åkesson i sista ronden. -Är det viktigt att både Juan och du spelar schack? -Det gör saker lite enklare. Det ger också trygghet och det blir mer trivsamt när man kan åka tillsammans till turneringar runt om i världen. Det är inte så roligt att åka själv. Juan och jag spelar ofta samma turneringar. Han kommer att vara med under SM i år. -Spelar du helst öppna eller slutna turneringar? -Jag spelar både och. Det beror på var de är någonstans. Slutna ger oftast bättre motstånd men det är för mig som för andra att det är villkoren som avgör om det fungerar eller inte. Nedanför på gatan kör en buss förbi. En lätt sommarbris kommer in genom ett öppet fönster. Det är bara något enstaka parti kvar av de andra nu. Dessvärre gör Er Redaktör bort sig totalt eftersom jag glömmer bort att titta på klockan, så Pia missar tidsnöden som hon sade sig vilja se. Pia ler ofta under intervjun och efter min fadäs med att hålla koll på klockan, visar hon att hon är mycket väluppfostrad och överseende också och vi kan fortsätta. -Har du barn? -Nej. -Har du några husdjur? -Nej. Juan och jag reser så mycket men om jag skulle skaffa något så blir det en Golden retriever eller en blandras. De är mysiga. Jag hade två hundar som båda gavs bort efter ett tag när jag var liten. -Blir du aldrig trött på schack? -Jo, och då vilar jag några veckor sedan kommer spelglädjen tillbaka igen. Jag ser inte schacket som ett vanligt jobb. Spelglädje och trivsel är viktigt. -Hur ser du på flick- respektive damlagen i schack? -Jag ser det som flick-, dam- och vanliga lag. Flick- och damlagen behövs som en uppmuntran för tjejer. Alla spelar i det vanliga, blandade laget. När det finns fler tjejer som spelar schack ska det inte behövas någon uppdelning längre. Det bästa är en blandning av killar och tjejer. -Vem är den starkaste spelaren i världen som du mött? -Karpov är den starkaste spelare hon mött. Jag har även spelat mot Shirov som är den kanske starkaste idag. Karpov är i alla fall en gigant inom schacket. -Vad tycker du om Kasparov då? -Jag är lika gammal som honom. Idag har det jämnat ut sig och det är inte lika klart vem som är bäst i världen längre. Kasparov har gjort mycket för schacket och också väldigt mycket för sig själv. Garri Kasparov var länge världens bästa spelare. Beträffande VM anser många att det är bättre med ett enda VM istället för en uppsjö av VM-titlar. -Ser du dig som en förebild? -Jag kanske hade önskat att det hänt mer på damsidan än det gjort. Jag skulle vilja att det kommer nya idéer och fler tjejer som spelar schack. Det bästa är en blandning av kvinnligt och manligt. -Tjejer har kanske lättare att använda en kvinnlig förebild? Har du fått några reaktioner för att du är tjej? -Visst har jag fått reaktioner för att jag är tjej, men jag vill inte påstå att det är sexistiskt. Man har som tjej mer press mot sig när man spelar, just för att det är så få tjejer som spelar schack. Jag ser mig själv som schackspelare och inte tjej när jag spelar. Jag har alltid spelat med killar och inte tänkt så mycket på att jag ofta är ensam tjej i tävlingar. Den stora uppmärksameten upplevs annars ofta som jobbig för tjejer. Fokus ligger på att de är tjejer och inte på schacket. Några gånger i högstadiet förekom det att någon kille skrattade när hans kompis förlorat mot henne - för att hon var tjej. Men det hände inte särskilt ofta. Däremot upplevs det som positivt att en kvinna slagit sig upp mot toppen. -Hur ser du på Polgarsystrarnas uppväxt. -Det har fungerat för dem. Judit Polgar spelar bra och finns i världseliten. Zsuzsa spelar inte så mycket längre och har sitt schackcenter. Zsofia spelar också väldigt sparsamt. -Tycker du att det är ok att pressa sina barn till att spela schack? -Jag vill inte pressa mina barn. Barn och ungdomar bör prova på lite av varje. Dan och jag har fått mycket positiv uppmuntran av våra föräldrar. De har betalat resor och stått för omkostnader men inte pressat utan stöttat när det behövts. Vinnarinstinkten var och är hennes största tillgång. Hon tycker att hon spelar lite för långsamt, men hon släpper aldrig ett övertag. -Får du en fördel så håller du kvar vid den? frågar jag med ett leende. -Ja den släpper jag inte, säger Pia och skrattar! En bra spelare släpper inte ett övertag, vilket något sämre spelare kan göra. De kan ge en chans till utjämning. Det värsta är när man spelar illa hela vägen. Det är så viktigt att analysera partier så att samma misstag inte händer igen. Pia har också som andra toppspelare kommit med teoretiska nyheter. Hon berättar att hon är strateg och en positionell spelare -Jag gillar att utveckla mig innan jag angriper. Jag spelar ett lugnt spel och jag tror att man blir mer positionell ju äldre man blir. Lite fegare kanske till och med, säger hon med glimten i ögat. Det gäller att se till att säkra bakåt först. -Är det bra att byta öppningar ofta? -Jag byter inte ofta öppningar. Även om det blir lättare för motståndare att förbereda sig, så kan man sina öppningar bättre på det sättet. Jag spelade nog mer obalanserat spel tidigare. Innan turneringar tittar jag på motspelares partier och så bestämmer jag mig för ungefär hur jag vill lägga upp spelet. Ibland går det bra att göra så och ibland går det sämre. Det är viktigt att få en bra start i partierna. -Så du spelar alltid trögt och tråkigt då? frågar jag med ett leende. -Nä, jag kan mycket väl kan spela obalanserat om jag vet att en spelare inte gillar sådant spel. -Blir du lätt störd under partier? -Nä, det blir jag inte. Det som kan störa oss schackspelare under ett parti är fotoblixtar. Dåligt ljus är också en sak som gör det svårare att spela. Och om det är för varmt inne i spellokalen. -Jag såg att du i ditt parti mot Jonny Hector pratade för dig själv under partiet. Brukar du göra det? -Ja, det är en ovana jag har att röra på läpparna när jag tänker. En av dem! skrattar Pia. Annars sitter jag stilla på min stol under partierna och går sällan runt under spel. Jag spelar gärna långsamt. Det är därför jag sitter vid brädet hela tiden. Jag vill utnyttja tiden. Schack kan absorbera alla ens tankar. Man upptas helt av schacket. Det är en skön känsla. -Blir man aldrig nervös som schackproffs? -Jag har alltid varit nervös innan partierna. Jag tror det började redan när jag var väldigt ung. Jag var så dålig på öppningar och visste helt enkelt inte hur jag skulle börja. Jag var så rädd för att bli totalt mosad. Det sitter i fortfarande tror jag. Det är sällan jag blir krossad numera, säger Pia leende och fortsätter. När partiet väl är igång så släpper all nervositet. Då blir jag ett med schacket. Det är en skön känsla! Alla tankar fokuseras på en enda sak - schackbrädet! När jag var liten däremot blev jag ofta totalt krossad redan i öppningen, men det har lärt mig att kämpa i svåra ställningar. -Finns det något kvinnligt nätverk inom schacket? -Inte vad jag vet. Men den sociala biten är viktig. Ibland träffas man men det är inget organiserat. -Som schackproffs är du ofta medelpunkten förstår jag och som schackproffs och tjej blir det knappast bättre? -Jag tycker inte om att vara i blickfånget. Det är bättre att vara "The underdog" och komma underifrån. Jag tror att favoritskap skapar en onödig press. Att vara lite i skymundan är nog bra. Pia berättar att det är viktigt för henne att inte fokusera på resultatet, utan spela sitt eget spel. -Det är lätt att spänna sig annars, säger Pia. -Du skriver ner varje drag innan du flyttar, har jag sett. -Det har jag lärt mig genom Botvinnik. Jag skriver alltid upp draget innan jag flyttar. Sedan när jag skrivit ner det så kollar jag så att det inte blir några stora misstag. Ställningsbedömningen däremot måste man känna in. Spasskij säger att det är viktigt att känna när man ska stanna upp och tänka och värdera ställningen. -Vad ställer du upp i för tävlingar? -Det blir mest små tävlingar i Spanien. Hela sommaren i år ska jag spela i Sverige. Först Sigemanturneringen i Malmö sedan SM och sedan Hasselbacken. -Hur många tunreringar blir det på ett år? -Sju till tio långa, d v s som håller på nio dagar eller mer. Normalt blir det också två eller tre tävlingar i Sverige varje år. -Och sedan åter till soliga Spanien? -Ja, men jag ska hälsa på familjen här i Sverige också.