Följande är en fortsättning från förra numret av Limhamns Schack magasin (nr. 3-99). Det är
fortfarande på det viset att texten i första hand ska ge nybörjare och andra nyfikna en inblick
i schackets värld. Läsarna, i synnerhet de mer kunniga, bör ha i åtanke att detta är en sorts
krönika, och följaktligen min sanning, inte nödvändigtvis allas.
Jag har tidigare skrivit mycket om egenheter kring schack. Därför är det naturligt att nu ställa
sig frågan vad schack egentligen är för en typ av sysselsättning. Många har åsikter kring detta
ämne, det vet jag. Men som en sann entusiast kan man inte gärna undvika att presentera sin syn
på saken.
- Schack är varken idrott, konst, spel eller kultur, sade en av den gamla tidens stormästare.
Den gamle räven Korchnoi, en ryss som flyttat till Schweiz, har kompletterat detta uttalande
med tre korta ord:
-Schack är schack, har han sagt.
Som om det nu skulle förklara allting. Det verkar som om många av världens schackgenier ser något
roligt i att uttrycka sig i kryptiska ordalag. Men jag tror mig förstå vad stormästarna vill ha
sagt. Spelet hör ju inte riktigt hemma någonstans och schacknissarna själva vill inte nedlåta
sig att kalla det för ett spel. Och det gäller även undertecknad. Jag håller absolut med om
att denna hobby, eller försörjning för vissa, inte kan underordna sig kategorin spel då slumpen
och turen är obefintlig. I schack existerar endast skicklighet. Det vet alla som sysslar med
schack. Ordet "spel" har en stämpel som missgynnar schacket då föga insatta riskerar att jämföra
vårt nöje med "fia med knuff". Att kalla det för kultur är väl fint och korrekt på sitt sätt.
Men jag tror aldrig att schacket skulle känna sig riktigt hemma i ett sådant fack. Även om
det finns tendenser åt det hållet är släktskapet till målningar och böcker lite för avlägset.
Är då schack en sport? Tävlingsmomentet finns där och det finns fysiska krav - i alla fall för
elitspelarna - då det är en klar fördel att ha en god kondition för att orka spela en lång
turnering utan att tappa kraft och koncentration. Det är framför allt många av de idrottsintresserade
som inte delar denna uppfattning. När jag påtalat för bekanta att "det är bra att ha god fysik
för att lyckas vinna hårda partier" så har jag ofta fått höra något av hånskratt. "Hur kan man
ha nytta av god kondition när man bara behöver sitta still vid ett bräde?", undrar de.
Dessa människor tror att kondition måste handla om att röra på sig. Tyvärr, måste jag säga.
För i schack får man inte lämna något åt slumpen. Visst är det ju så att människor med god
fysik har högre koncentrationsförmåga. Till exempel spelar svenske stormästaren Ulf Andersson
en hel del tennis, åtminstone har han gjort det. Han har faktiskt till och med vunnit en
liten turnering som gjort honom till kommunmästare i Arboga. Vem vet, Ulfs tenniskapacitet
har kanske haft en större betydelse än vad man tror när det gäller hans förmåga att decennium
efter decennium lyckas tillhöra det internationella elitskiktet?
Det som jag själv erkänner som möjligen skulle tala mot att schackär en sport är att det inte
krävs någon form av fysisk precision. En skytt måste sikta rätt, och även om den fysiska rörelsen
inte är särskilt påtaglig så finns den där. I schack kan man vara hur darrhänt och förkrympt
som helst och ändå vara skicklig.
Med tanke på att schack som bäst bara är besläktat med andra aktiviteter så får man väl säga
att Korchnoi har rätt på sätt och vis. Schack är schack.
Efter schack följer mer schack
Jag frågade vad schack är och kom alltså fram till att svaret ligger i själva frågan. Låt mig
få ge ett exempel till på att schack är så oehört eget. Under de tävlingar jag varit på har
ett visst fenomen ständigt återkommit.
En normal schacktävling varar i en vecka. Och oftast sover alla, i varje fall ungdomarna, i
sovsäckar i gymnastiksalar eller liknande. När bordtennisspelare, promenadälskare och andra
fått sin dagliga dos av sitt livs glädjeämne förmodar jag att de går hem och kopplar av.
Men vad gör schackspelare när de spelat sitt dagliga parti som varat i uppåt åtta timmar?
Jo, de fortsätter spela. På skoj.
Det kan de fortsätta med till långt in på natten. Sedan går de upp klockan nio nästa morgon
och börjar på nästa tävlingsparti. Och så åter från tävlingen till skojschack med kompisarna.
Hela tävlingsveckan ser ut så här för de riktigt inbitna, visserligen med vissa avbrott,
men det är ju ändå anmärkningsvärt.
Jag kan inte tänka mig att det finns så många andra typer av aktiviteter som har utövare med
samma hängivenhet som schackets. Ulf Andersson sammanfattar det här på ett bra sätt:
- För mig är schack som vatten. Jag kan inte leva en dag utan det.
Att träna schack
I och med att schack är så eget så finns naturligtvis fördomarna där hos de som står främmande
inför de 64 rutorna. I de oinvigdas ögon ter sig nog ett schackbräde oehört trist.
Jag kan förstå dessa på sätt och vis. De ve ju inte vad de missar. Men de som säger att schack
är trist och som spelat under en längre tid kan jag inte förstå. De måste ha missat något
väsentligt, eller så är dessa rädda för att hjärnan ska överhettas om de dristar sig till att
tänka.
Det finns ytterligare två fördomar som tillhör de mest frekventa. Det handlar om hur man tränar
schack och att det måste ta så oehört lång tid att spela ett enda parti.
Även om många tvivlar så går det alldeles utmärkt att träna sig bättre på schack. Detta kan
göras både praktiskt och teoretiskt.
När man tränar praktiskt handlar det egentligen bara om att spela och spela och spela.
Övning ger färdighet, sägs det, och det stämmer ypperligt in på schack. Här har schack mer
gemensamt med andra sysselsättningar än på någon annan punkt.
Det är teori som de flesta okunniga har svårt att ta till sig. Tävlar man på en högre nivå
måste man bara ta hjälp av schackdatorer, tidskrifter och böcker. Annars riskerar turneringen
att sluta dåligt för personen ifråga, kanske till och med i katastrof.
Öppningsteori pluggar man för att komma bättre ut i första fasen av partiet. Gör man inte detta
är man snart bortkollrad. Öppningarna har olika namn som gör att initierade snabbt förstår vilken typ av
inledningsfas i partiet det handlar om. En spelare kan entusiastiskt förklara för sina kamrater
att han dagen innan spelade ett "knallhårt franskt parti trots en blek inledning i
avbytesvarianten", och alla förstår genast hur de första dragen gick till. Några av de många
namnen på öppningar som finns är Spanskt parti, Stonewall och Morragambit. Namnen härstammar
nästan alltid från ett visst land eller så är de döpta efter en viss upphovsman till
öppningen.
En annan sak man måste lära sig teoretiskt är slutspelsställningar. De förekommer ofta inom
schack och lär man sig inte dess grunder står man säkerligen handfallen när det är match.
Varje litet misstag ökar generellt sett i betydelse ju färre pjäser som står på brädet.
Samtidigt har motståndaren små försvarsmöjligheter i slutet av partiet om man ser till att
maximera sina egna pjäsers kraft.
Bäst nytta inom teorin har man att finna i alla de mästarpartier som finns nedskrivna i
schacktidskrifter och böcker. Genom att gå igenom dessa schackgeniers främsta skapelser får
man en bättre speluppfattning och idé om vad som är bra och dåligt i olika ställningar.
Alla klubbspelare har i alla fall någon gång gått igenom ett parti mellan framstående
utövare.
Så har vi den där fördomen kvar att avhandla att schack tar så lång tid att spela.
Visst, är man nybörjare tycker man kanske att flera timmar är att ta i. Men det tycker man inte
när man hållit på ett tag.
Dessutom spelas det ibland så kallade blixtpartier där spelarna får fem minuter var för hela
partiet. Tio minuter är som ett vanligt bordtennisset och kan alltså knappast kallas för att
vara drygt.
Personligen har jag förkärlek för att gå ett steg längre, genom att klämma några
enminuterspartier med någon villig motståndare. I och med att ett parti ofta kräver uppåt
sextio drag eller mer krävs det alltså för så här korta betänketider att man utför ett drag
i sekunden. Här kan man inte spela på enbart skicklighet, här måste man ha en "känsla" för
vilket drag som är rätt och spela på intuition. Man får göra det första rimliga draget man
kommer på utan krusiduller om man inte vill förlora på tid. "Hundslagsmål" kallar min far
detta för. Och visst; enminuterspartier blir sällan särskilt korrekta. Men hej vad det går,
och oj vad många goda skratt man får sig. En enminuters match är mer tempofylld än vad den
värsta hawaiihockeysekvens är. Oftast avgörs så här korta partier på tid, men vadå, det är
ju kul så länge det varar. Och det går ju snabbt att börja om på ett nytt!
Tyvärr finns det faktiskt än idag de som tror att en schackklubbs medlemmar bara är äldre
cigarrökande herrar. Dessa lär inte ha besökt någon schacklokal i modern tid.
Schackspelare, kunniga matematiker?
Svaret på ovanstående fråga är: Inte alls! Att man måste vara matematiskt begåvad är en
bluff. Det är jag själv ett levande bevis för. En gång under min skoltid tog min mattelärare
mig åt sidan och sade att "du som spelar schack borde väl göra bättre ifrån dig på proven".
Det var väl inte särskilt snällt sagt men det var vad han sade.
Garri Kasparov, en levande legend inom schacket får man väl säga, är ett annat exempel på att
alla kan spela så länge man inte är urdum. Enligt ett IQ-test har Kasparov "bara" en
intelligens som är något över snittet. Ändå är han mångmiljonär på något som alla tror
kräver en överintelligens för att kunna behärska. Att sedan Kasparov blev ursinnig över
IQ-resultatet är en annan historia. För övrigt gick samme schackspelare för några år sedan
ut i rysk media och sade att de inhemska politikerna som bara käbblar med varandra borde
spela schack om olika sakfrågor istället. Det kanske kunde tas som ett skämt, om det inte
hade varit för hans allvarliga ton i sammanhanget, enligt de ryska journalisterna.
Hur som helst är det ett bra exempel på att Kasparov har en bra bit kvar till Einsteins
intelligensnivå.
Spelet på brädet
Jag har talat om massor kring schack i detta och det förra numret, men utan att för den skull
nämna särskilt mycket om spelet i sig. Jag har hoppat över regler och typställningar.
När det nu finns så mycket nämnvärt vid sidan om brädet faller det sig naturligt att undra
om det inte gör det på grund av allt spännande som händer på brädet. Och det är
precis detta som jag vill komma till. Det är själva schacket som utgör den verkliga
tjusningen. Allt vid sidan om är bara en sorts gemytlig bihang.
Så tycker man att det jag skrivit här har varit någorlunda intressant så motsvarar det
föga det nöje ett schackparti i sig ger. Det är helt enkelt för svårt att klä orden så att
de bringar samma upplevelse som när man spelar på riktigt. Alltså får du som läser detta och
inte har spelat mycket schack innan upptäcka spelet på egen hand. Det är den bästa lösningen.
Är du sedan inte bäst efter ett par år, misströsta icke, för det är ingen annan heller.
