Gå till huvudsidan Läs de senaste nyheterna! Lite om Limhamns SKs historia? Verksamheten i klubben Spelkalendern! Har Du kollat ditt senaste ratingtal? Partihörnan För den resultatsugne! Har du läst de senaste artiklarna i klubbtidningen? Länkar till andra schacksajter! Maila Webmastern!

Schack spelas mest utanför brädet, del 2
av Mathias Johansson

Följande är en fortsättning från förra numret av Limhamns Schack magasin (nr. 3-99). Det är fortfarande på det viset att texten i första hand ska ge nybörjare och andra nyfikna en inblick i schackets värld. Läsarna, i synnerhet de mer kunniga, bör ha i åtanke att detta är en sorts krönika, och följaktligen min sanning, inte nödvändigtvis allas.

Jag har tidigare skrivit mycket om egenheter kring schack. Därför är det naturligt att nu ställa sig frågan vad schack egentligen är för en typ av sysselsättning. Många har åsikter kring detta ämne, det vet jag. Men som en sann entusiast kan man inte gärna undvika att presentera sin syn på saken.
- Schack är varken idrott, konst, spel eller kultur, sade en av den gamla tidens stormästare.
Den gamle räven Korchnoi, en ryss som flyttat till Schweiz, har kompletterat detta uttalande med tre korta ord:
-Schack är schack, har han sagt.
Som om det nu skulle förklara allting. Det verkar som om många av världens schackgenier ser något roligt i att uttrycka sig i kryptiska ordalag. Men jag tror mig förstå vad stormästarna vill ha sagt. Spelet hör ju inte riktigt hemma någonstans och schacknissarna själva vill inte nedlåta sig att kalla det för ett spel. Och det gäller även undertecknad. Jag håller absolut med om att denna hobby, eller försörjning för vissa, inte kan underordna sig kategorin spel då slumpen och turen är obefintlig. I schack existerar endast skicklighet. Det vet alla som sysslar med schack. Ordet "spel" har en stämpel som missgynnar schacket då föga insatta riskerar att jämföra vårt nöje med "fia med knuff". Att kalla det för kultur är väl fint och korrekt på sitt sätt. Men jag tror aldrig att schacket skulle känna sig riktigt hemma i ett sådant fack. Även om det finns tendenser åt det hållet är släktskapet till målningar och böcker lite för avlägset.

Är då schack en sport? Tävlingsmomentet finns där och det finns fysiska krav - i alla fall för elitspelarna - då det är en klar fördel att ha en god kondition för att orka spela en lång turnering utan att tappa kraft och koncentration. Det är framför allt många av de idrottsintresserade som inte delar denna uppfattning. När jag påtalat för bekanta att "det är bra att ha god fysik för att lyckas vinna hårda partier" så har jag ofta fått höra något av hånskratt. "Hur kan man ha nytta av god kondition när man bara behöver sitta still vid ett bräde?", undrar de. Dessa människor tror att kondition måste handla om att röra på sig. Tyvärr, måste jag säga. För i schack får man inte lämna något åt slumpen. Visst är det ju så att människor med god fysik har högre koncentrationsförmåga. Till exempel spelar svenske stormästaren Ulf Andersson en hel del tennis, åtminstone har han gjort det. Han har faktiskt till och med vunnit en liten turnering som gjort honom till kommunmästare i Arboga. Vem vet, Ulfs tenniskapacitet har kanske haft en större betydelse än vad man tror när det gäller hans förmåga att decennium efter decennium lyckas tillhöra det internationella elitskiktet?

Det som jag själv erkänner som möjligen skulle tala mot att schackär en sport är att det inte krävs någon form av fysisk precision. En skytt måste sikta rätt, och även om den fysiska rörelsen inte är särskilt påtaglig så finns den där. I schack kan man vara hur darrhänt och förkrympt som helst och ändå vara skicklig.

Med tanke på att schack som bäst bara är besläktat med andra aktiviteter så får man väl säga att Korchnoi har rätt på sätt och vis. Schack är schack.

Efter schack följer mer schack
Jag frågade vad schack är och kom alltså fram till att svaret ligger i själva frågan. Låt mig få ge ett exempel till på att schack är så oehört eget. Under de tävlingar jag varit på har ett visst fenomen ständigt återkommit.
En normal schacktävling varar i en vecka. Och oftast sover alla, i varje fall ungdomarna, i sovsäckar i gymnastiksalar eller liknande. När bordtennisspelare, promenadälskare och andra fått sin dagliga dos av sitt livs glädjeämne förmodar jag att de går hem och kopplar av. Men vad gör schackspelare när de spelat sitt dagliga parti som varat i uppåt åtta timmar? Jo, de fortsätter spela. På skoj.

Det kan de fortsätta med till långt in på natten. Sedan går de upp klockan nio nästa morgon och börjar på nästa tävlingsparti. Och så åter från tävlingen till skojschack med kompisarna. Hela tävlingsveckan ser ut så här för de riktigt inbitna, visserligen med vissa avbrott, men det är ju ändå anmärkningsvärt.
Jag kan inte tänka mig att det finns så många andra typer av aktiviteter som har utövare med samma hängivenhet som schackets. Ulf Andersson sammanfattar det här på ett bra sätt:
- För mig är schack som vatten. Jag kan inte leva en dag utan det.

Att träna schack
I och med att schack är så eget så finns naturligtvis fördomarna där hos de som står främmande inför de 64 rutorna. I de oinvigdas ögon ter sig nog ett schackbräde oehört trist. Jag kan förstå dessa på sätt och vis. De ve ju inte vad de missar. Men de som säger att schack är trist och som spelat under en längre tid kan jag inte förstå. De måste ha missat något väsentligt, eller så är dessa rädda för att hjärnan ska överhettas om de dristar sig till att tänka.
Det finns ytterligare två fördomar som tillhör de mest frekventa. Det handlar om hur man tränar schack och att det måste ta så oehört lång tid att spela ett enda parti.

Även om många tvivlar så går det alldeles utmärkt att träna sig bättre på schack. Detta kan göras både praktiskt och teoretiskt.

När man tränar praktiskt handlar det egentligen bara om att spela och spela och spela. Övning ger färdighet, sägs det, och det stämmer ypperligt in på schack. Här har schack mer gemensamt med andra sysselsättningar än på någon annan punkt.

Det är teori som de flesta okunniga har svårt att ta till sig. Tävlar man på en högre nivå måste man bara ta hjälp av schackdatorer, tidskrifter och böcker. Annars riskerar turneringen att sluta dåligt för personen ifråga, kanske till och med i katastrof.
Öppningsteori pluggar man för att komma bättre ut i första fasen av partiet. Gör man inte detta är man snart bortkollrad. Öppningarna har olika namn som gör att initierade snabbt förstår vilken typ av inledningsfas i partiet det handlar om. En spelare kan entusiastiskt förklara för sina kamrater att han dagen innan spelade ett "knallhårt franskt parti trots en blek inledning i avbytesvarianten", och alla förstår genast hur de första dragen gick till. Några av de många namnen på öppningar som finns är Spanskt parti, Stonewall och Morragambit. Namnen härstammar nästan alltid från ett visst land eller så är de döpta efter en viss upphovsman till öppningen.

En annan sak man måste lära sig teoretiskt är slutspelsställningar. De förekommer ofta inom schack och lär man sig inte dess grunder står man säkerligen handfallen när det är match. Varje litet misstag ökar generellt sett i betydelse ju färre pjäser som står på brädet. Samtidigt har motståndaren små försvarsmöjligheter i slutet av partiet om man ser till att maximera sina egna pjäsers kraft.

Bäst nytta inom teorin har man att finna i alla de mästarpartier som finns nedskrivna i schacktidskrifter och böcker. Genom att gå igenom dessa schackgeniers främsta skapelser får man en bättre speluppfattning och idé om vad som är bra och dåligt i olika ställningar. Alla klubbspelare har i alla fall någon gång gått igenom ett parti mellan framstående utövare.

Så har vi den där fördomen kvar att avhandla att schack tar så lång tid att spela. Visst, är man nybörjare tycker man kanske att flera timmar är att ta i. Men det tycker man inte när man hållit på ett tag.
Dessutom spelas det ibland så kallade blixtpartier där spelarna får fem minuter var för hela partiet. Tio minuter är som ett vanligt bordtennisset och kan alltså knappast kallas för att vara drygt.
Personligen har jag förkärlek för att gå ett steg längre, genom att klämma några enminuterspartier med någon villig motståndare. I och med att ett parti ofta kräver uppåt sextio drag eller mer krävs det alltså för så här korta betänketider att man utför ett drag i sekunden. Här kan man inte spela på enbart skicklighet, här måste man ha en "känsla" för vilket drag som är rätt och spela på intuition. Man får göra det första rimliga draget man kommer på utan krusiduller om man inte vill förlora på tid. "Hundslagsmål" kallar min far detta för. Och visst; enminuterspartier blir sällan särskilt korrekta. Men hej vad det går, och oj vad många goda skratt man får sig. En enminuters match är mer tempofylld än vad den värsta hawaiihockeysekvens är. Oftast avgörs så här korta partier på tid, men vadå, det är ju kul så länge det varar. Och det går ju snabbt att börja om på ett nytt!
Tyvärr finns det faktiskt än idag de som tror att en schackklubbs medlemmar bara är äldre cigarrökande herrar. Dessa lär inte ha besökt någon schacklokal i modern tid.

Schackspelare, kunniga matematiker?
Svaret på ovanstående fråga är: Inte alls! Att man måste vara matematiskt begåvad är en bluff. Det är jag själv ett levande bevis för. En gång under min skoltid tog min mattelärare mig åt sidan och sade att "du som spelar schack borde väl göra bättre ifrån dig på proven". Det var väl inte särskilt snällt sagt men det var vad han sade.
Garri Kasparov, en levande legend inom schacket får man väl säga, är ett annat exempel på att alla kan spela så länge man inte är urdum. Enligt ett IQ-test har Kasparov "bara" en intelligens som är något över snittet. Ändå är han mångmiljonär på något som alla tror kräver en överintelligens för att kunna behärska. Att sedan Kasparov blev ursinnig över IQ-resultatet är en annan historia. För övrigt gick samme schackspelare för några år sedan ut i rysk media och sade att de inhemska politikerna som bara käbblar med varandra borde spela schack om olika sakfrågor istället. Det kanske kunde tas som ett skämt, om det inte hade varit för hans allvarliga ton i sammanhanget, enligt de ryska journalisterna. Hur som helst är det ett bra exempel på att Kasparov har en bra bit kvar till Einsteins intelligensnivå.

Spelet brädet
Jag har talat om massor kring schack i detta och det förra numret, men utan att för den skull nämna särskilt mycket om spelet i sig. Jag har hoppat över regler och typställningar. När det nu finns så mycket nämnvärt vid sidan om brädet faller det sig naturligt att undra om det inte gör det på grund av allt spännande som händer brädet. Och det är precis detta som jag vill komma till. Det är själva schacket som utgör den verkliga tjusningen. Allt vid sidan om är bara en sorts gemytlig bihang.

Så tycker man att det jag skrivit här har varit någorlunda intressant så motsvarar det föga det nöje ett schackparti i sig ger. Det är helt enkelt för svårt att klä orden så att de bringar samma upplevelse som när man spelar på riktigt. Alltså får du som läser detta och inte har spelat mycket schack innan upptäcka spelet på egen hand. Det är den bästa lösningen. Är du sedan inte bäst efter ett par år, misströsta icke, för det är ingen annan heller.


Copyright © Limhamns SK 2000, all rights reserved